Är strumporna det viktigaste?

jag och de minsta barnen var med i tidningen i lördags. Vi blev intervjuade av en reporter som ville veta mer om varför man valde att ha vårdnadsbidrag och hur vi såg på saker och ting. Är det en kvinnofälla? Hur tycker man ersättningsnivån är? Varför väljer man att vara hemma istället för att börja jobba och ha barnen på förskolan? Frågorna var många och jag försökte svara så gott jag kunde i mitt något flummiga tillstånd. Artikeln blev ok, det som förvånade mig mest var reaktionerna från omgivningen som inte kommenterade innehållet i artikeln utan mer var intresserade av bilden som tagits av mig och B och V.

På bilden har nämligen V bara en strumpa och B har två olika strumpor vilket många har kommenterat. Är detta med strumpor verkligen så viktigt? Är det ett måste att de passar ihop och är likadana? Själv bryr jag mig mindre och har det nästan som signum att ha olika strumpor ”bara för att”. En av mina väninnor köpte till och med strumpor till mig i julklapp ett år som en pik.

Här lägger vi tid på annat än på strumpihopparning, strumporna läggs i en gemensam låda och eftersom vi har en liten tomte som snor strumpor för oss är det typ 100 omaka strumpor i lådan.

Hur i hela friden kan det vara det som folk ser och noterar? Är jag bara det jag har på fötterna??

Livet blir..

inte alltid som man tänkt sig.

Igår var det meningen att vi skulle överraska mormorn på hennes 70årsdag. Eller hon fyllde ju för några dagar sedan, men eftersom hon var iväg då hade jag och bröderna fixat ihop ett litet kalas här med mat och umgänge. I början av veckan kräktes B och vi började planera för nödlösning. Sen var det lugnt och vi hade haft karantän länge nog tyckte alla och eftersom mamma var grundlurad var det ju sååå roligt att hon skulle komma hit och tro hon skulle vara barnvakt.

Natten till igår började det kräkas igen i huset och det hela var ett faktum. Festen skulle då rakt inte vara här. Iaf inte igår.    Mycket besviken ringer jag till pappa och sen till bröderna och så fram och tillbaka tills det beslutat att de kör fest ändå. Fast inte här och helt utan oss. 

jaja. Igår var det dessutom start på Mello för året. Mello-Melodifestivalen. Inte speciellt bra låtar igår tyckte jag men det mysiga var ändå att sitta uppkrupen med två ”storisar” och dricka avslagen coca-cola och bedöma sång och dans och kläder.  Underbara ungar.  Ce som , likt sin mor, är en riktig schlagerpingla, tyckte bäst om ”låten i början med tre tjejer”. Synd att inte Charlotte/Nanne /Sonja var med och tävlade. Var man inte sugen på schager innan blev man det när Charlotte öppnade munnen.  Tänk att man satt där i publiken för något år sen.. inte bara en gång utan två veckor i rad.

Cecilia är 6 år.

Ja men jag säger ju det. Jag är dagen efter hela tiden i mitt bloggande.

Fredagen gick åt till kalasfix och när klockan slog 15 invaderades huset av ett helt gäng glada små kalasgäster. Eller så små är de ju inte längre, de flesta är ju faktiskt  5 och 6.

Gårdagen gick åt till att fira sexåringen, frukost med sång på sängen, paketöppning, skattjakt till nya cykeln. Sen bollskola med vännerna, middag och så tårtkalas med släkten. Min bror C stannade över så det blev mys på kvällen med Happy Feet och popcorn och en runda med Blixten efter det. Dessutom blev det lyssnasaga Törnrosa efter det.  Nöjd sexåring.

Hon och jag har vandrat längs Memory Lane. Tänk att det är sex år sedan (och en dag idag) som hon föddes. Sex år har passerat sedan det där kaosartade slutet på en i övrigt rätt lugn förlossning, akutsnittet, ambulansivägforslning av den förstfödda till länssjukhuset där man insåg att hon var sämre än man först trott. Kuvösliv, boende på Neo, läkare som inte förstod varför lillskruttan blev sämre och sämre innan det vände efter några dygn, oro, blöjbyten och efter ett tag hemgång och start på livet som tre. Tänk att det passerat sex år.. Vissa minnen sitter verkligen i.

Grattis underbaraste Cecilia.

Dagen före..

Det blir dagen efter-inlägg mest hela tiden verkar det som men vad gör det när det ligger snö ute? Har f.ö. varit ute redan och skottat. B vaknade vid tre och sen var han vaken. Vid halv sex hämtade jag upp A och sa att han fick ta busungarna medan jag gick ut och skottade bort nattens snölager. En del vill jag säga.

Igår var det full fart. Först var jag och hela barnaskaran på Folktandvården med 6-åringen. Dags för den årliga kollen av tänderna. Blir lite spaceat. På med kläder och i med barn och vagn i bilen och sen ur med barn och vagn och av med kläder, på med kläder och i med barn och vagn och så ut med barn och vagn när man kom hem. Och då drog vi vidare till trevlig träff med andra Tvillingföräldrar.  En mysig förmiddag med mycket skratt, djupa samtal och barnbus. Fikade gjorde vi naturligtvis också. Z skulle nog ha kunnat äta upp alla frallorna om han bara fått. Ce blev kär i en av kompissan As små och pratade mycket om henne när vi kom hem. B&V lekte med vännerna och sprang runt runt. En hellyckad träff.

Kvällen tänkte jag ha spenderat med mina vänner T.Lynley och B.Havers men ron fanns inte riktigt. Får ta en date med dem ikväll istället. Skippar nog Horatio och tar kombinationen Lynley/Havers istället.  Gott det.

Ha en go  dag på er alla!

”är alla dina?”

jag borde skriva ett inlägg om gårdagen egentligen.. Om min och tvillingarnas tur till LaStada för byte av födelsedagspaket till Ce samt lite ärenden utan vagn. (paketet var så stort att inte vagnen fick plats) Två små springare som skulle roddas än i den ena affären, än i den andra. Och inte har man armar så det räcker heller för om man håller en i varje hand har man ingen hand att bära varor i och sätter man dem i kundvagnen kan de hoppa ur. (vis av skadan) Jag borde skriva om vagnsinköpet som blev både en skrattig historia och ett skäl att åka och träffa vännen M på jobbet..

Men det gör jag inte.

Istället skriver jag om de två MIO-män som var här i eftermiddags och lagade huvudgaveln på vår säng. Den var nämligen trasig och betala för trasiga grejer det tänker vi då rakt inte så de kom med en ny. Skrattade insåg de att inte en ettochetthalvtåring utan _två_ skulle stå och titta på när de jobbade, skrattande insåg de att de hittade än den ena skatten än den andra under sängen (läs brandbil samt studsboll) samt diverse små lurviga husdjur (eller änglatofflor) som fanns där. Usch. Det är så man skäms.

Dessutom kom ju resten av barnaskaran också och ville titta på när männen arbetade och när det dessutom fanns kompisar i huset blev leendet stort på MIO-männen. ”är de alla dina?” undrade de. Njä, så var ju inte fallet riktigt och då skrattade de och så kom kommentaren som jag nästan får varenda dag.

”tittar du också på familjen Annorlunda?”

Nej det gör jag inte, då tränar jag, och vi har inte tio barn vi har fyra.   Fick lite sötberöm av en gammal sötelev som jobbar på lokala ICAt. Hon tyckte att jag var så go när jag gick där med alla fyra och handlade ”som om det inte var nåt”. Go Du!  Lyfte min dag. Jag funderar ibland när jag är och handlar på vilka tankar som _egentligen_ rör sig i mina medmänniskors huvuden när de ser oss..

Julfirande Svenljunga

Hahah Tänk vad roligt det är att kolla in vilka sökord som folk har skrivit och plötsligt hamnat på min blogg. Idag har jag sökorden Julfirande Svenljunga på listan. Det jag inte riktigt förstår är varför någon öht skulle söka på dessa två ord nu i slutet av januari, men visst.. man kommer hit, till min alldeles egen del av cyberspace..

Så tätt?

jag såg henne idag.. med en liten (eller stor) i handen och en i vagn och så en mage som antydde att det väntades fler.. Tanken for genom huvudet snabbare än blixten. ”men så tätt.. oj”. Sen tittade jag ner på mina egna skor och funderade. Hennes barn är större än mina var när vi väntade tvillingarna och de lär ha ett större skutt mellan nummer två och tre än vi hade och ändå tänker jag.. åh vad tätt.

Kommer så väl ihåg när jag och vännen M åkte till Svenljunga för att M skulle fixa skor, mina föräldrar visste inget om min graviditet men magen som putade under tröjan var svår att dölja och även om vi bara var i typ v 10 fanns det ingen chans att det skulle gå obemärkt förbi att vi väntade smått igen.

”men kunde ni inte väntat lite” blev min mammas kommentar då hon såg magen som växte.  Jag surnade lite och påpekade att det minsann inte var dags än på länge utan att den var så stor berodde på att det inte bodde en där inne utan två. Då vände det lite. NÄr jag dessutom påpekade att det var ungefär lika tätt mellan hennes tvåa och trea då fnissade hon mest och tyckte att så var det väl inte alls.

Härligt med barn tätt.  Våra födda 04,06,08,08…

En god gärning..

Gör någon glad eller gör en god gärning varje dag.. Det är ett löfte jag givit mig själv och det behöver ju inte vara stora saker, det behöver inte vara världsomvälvande ..kanske är det att låta blivande fyraåringen välja ett spel han gärna vill spela trots trots.. kanske är det att laga extra god mat till sin älskade bara för att… Eller så gör man det lite roligare och försöker göra någon glad som absolut inte tänkt det.

Som när jag helt sonika gick fram till en av A:s arbetskamraters hustru när jag såg henne på ICA och omtalade hur fin hon var i håret.  Hon blev så härligt paff och glad. Eller glädjen som spred sig över Ces kompissas mammas ansikte när jag skickade vidare beskrivningen någon hade av henne  ”det är ju hon som är så vacker”. Man kan göra folk glada med små medel, men ofta är vi så uppe i annat att man helt enkelt tappar bort det.

Just nu håller jag på och försöker få iväg en .. överraskning .. till en gammal elev till mig. Hon är gravid, trött och glad och behöver en liten.. puff..

Har du gjort någon extra överraskande glad idag?

Svinigt..

idag blev det vaccindos nummer två för barnen. Ingen kö den här gången och nummerlappen vi fick var således mycket onödig. Hahah. Så olikt.
Först blev de ”stora” stuckna. Z först med modig min och sen störstasyster som tyckte att det gjorde riktigt ont. Förmodligen gjorde det det också för hon var ledsen länge. MinstingV blev stucken i benet för hon har så små armar. Stackars B som var sist blev ledsen innan sprutan ens var där.
Undrar hur det ska gå att ge dem MPR-spruta om några veckor. Myyycket sprutor känns det som.

Jaja. Nu är det iaf gjort och över. För den här gången.

Två lyckade mål mat..

Det är inte ofta man får till två mål mat som alla sex tycker om och äter. Med fyra barn i familjen är det lätt någon som inte äter något och som sätter sig på tvären. Så inte idag.
Lunchen blev karrékotletter först stekta i vitslöksolja och kryddor och sen puttrade i vattenlag som sen fylldes på med cremefraiche med franska örter, salt peppar andra kryddor, soja och massor av örtagårdskrydda. Till det ärtor, morötter och potatis. (småttingarna fick ris som var över från igår)
Middag blev en paj på potatis/purjolök/skinka/ost/ärtor och så en äggstanning med vitlök och massor av basilika.

Tänka sig. Jag liksom. Eller… De liksom.