Så var det åter dags för Vaggerydsborna att samlas och fira Hjulafton. Det är dagen man handlar med Hjuro, äter Hjuliabakelser och minglar ”framme”.
I år såg jag iofs inga Hjuro-erbjudanden så jag vet inte om det är borttaget, annars en trevlig tradition. Istället för att betala med kronor kan man betala med Hjuro och både kommuntanställda och andra har fått ett antal Hjuro av sin arbetsgivare..
I år en varm somrig SistaMajdag. Mycket folk framme, lite shopping (2 tunikor gav presentkortet jag fick av svärfar i födelsedagspresent)
Veckorna springer. Jag sitter här och sjunger. Sätter på Youtube och hittar låt efter låt som jag kan sjunga med i. Bebisarna får lite musik och jag får skingra tankarna lite.
Ja ni vet.. Sådana där nätter när man inte kan släppa vissa tankar. Kommentarer. Varför sa personen si eller så? Var det verkligen den där undertonen jag hörde eller läste jag in en massa? Var personen arg/sur eller bara trött och otänksam?
Så var det dags för tillväxtkontroll av de små i magen. Idag i v 37+1 väger ettan, uppskattningsvis, 2905gram och tvåan väger hela 7gram mindre. Skiljer inte så mycket på dem alltså.
Jämför man med syskonens viktskattning i v 37+6 vägde de: Ce : 3787 (+20%) och Z: 2767 (-13%) Då vägde de ungefär lika mycket när de kom ut, men Z behagade stanna 14 dagar längre i magen än vad storasyrran gjorde.
Allt bra annars.
Passar på att gratta till de små döttrarna som är födda på två olika håll i landet. Gratteligrattis. Hoppas att det är vår tur att snosa bebisar snart.
Det här var precis det jag behövde läsa idag. JÄttetack till kafferasten för kloka ord som gick in i hjärtat.
” Varför måste vi ha så förbaskat bråttom.
Egentligen är det ganska så trevligt att vänta, att stanna upp
i tiden. Om jag skall vara ärlig mot mig själv och jag tror
många med mig känner den där längtan hela tiden. Längtan till
att något nytt skall hända. Vi längtar så det gör nästan ont
till allt möjligt runt om oss. Vi väntar otåligt till nästa skeende,
stampar otåligt och längtar oss ur situationer i stället för att lugnt
och tålmodigt se det som det är. ”
av väntan blir man vis.. Lika bra att inse att det är 21 dagar till BF.
Liten är den inte. Säkerligen inte rekordstor, och ni som tror att det är en tävling kan lägga ner. Jag dokumenterar ju bara! För att ni ska få en jämförelse så är magen här 37+0 och på denna bild från Z i magen är det VECKA 41+5!! (3 dagar före partus den gången..)
alltså det här är nog det mest fascinerande faktum jag vet. Bland alla dessa miljoners miljarder bloggar det finns där ute är det som att alla är sammanlänkade till vissa knutpunkter. Skumt men sant. Jag går från en blogg till en annan och vidare via kommentarer och länkar och kommer sen tillbaka till startpunkten igen eller till en punkt som har länkar till startpunkten. Konstigt. Alla känner alla ni vet. I TV-serien Vänner säger de att det är 7 hopp mellan alla så har alla en länk till alla, sen vilka länkar det är det vet man inte riktigt men..
När jag låg på sjukhuset var det likadant. Jag var där, min ena väninna, en tjej som gått i samma klass som min makes bror, en tjejs kompis har gjort sin praktik på min arbetsplats, en tjej som har samma chef som en av mina bättre vänner och en tjej vars sambos syster har jag haft som elev i skolan. Vad är oddsen liksom?
Så är det också i bloggvärden. Jag har idag slösurfat runt lite och när jag då ser vilka de har i sina favoritbloggsrader återkommer t.ex. Lillasysteryster eller Camillas Lockar. Går man in på Carolinas blogg hittar man en länk till en blogg vars ägare är syster med min ena kompis svägerska…. Idag när jag sökte på molvärk och tvillingar (nej, det är INTE PÅ GÅNG jag har bara ont..) kom jag till en väldigt känslosam, vacker men sorglig blogg. Och vem fanns där i periferin om inte En Mölnbobos blogg som ju ibland hälsar på här hos mig. Helt skumt.
Så.. bland alla dessa miljarder bloggar så hör vi iaf ihop allihopa. Konstigt men sant.
Bjuder här på lite aliens innifrån magen. Ni får ha lite förståelse för att naveln ser ut som den gör och mitt fina titthålsärr ser ut som om det ska gå sönder… Men nog är det fascinerande? Små ben och fötter och armar som busar där inne.
Gör det inte ont? frågar maken. Och jo.. det gör det ju. Men fyy vad det är häftigt ändå.
Jag kan inte låta bli.. Inte den här graviditeten heller. Det bara _måste_ till ett sånt här inlägg..
Det här med att kommentera än det ena än det andra vad gäller gravidmagen eller allt som hör graviditeten till. Som en tant vi träffade på lekplatsen i lördags. Hon tittade på mig, sa inte ”hej”, inte ”vackert väder”.. hon klämde i med ”du spricker snart”. Och då känner jag henne inte ens.
Eller det här med att alla ska fråga om man ”känner något” eller ”om det är på gång”.. Tror folk på fullaste allvar att jag skulle berätta det för dem om det nu var så att jag gick här med förlossningskänningar? Hur mår du? Jag mår bra. Känner du något? Jo men visst förstår du, jag är i latensfasen, har nog öppnat mig en tre cm och ska åka in om en timme eller två, men nu får du ursäkta för nu kommer det en VÄÄÄRK:
Säkert vettu. Fet chans. Det finns nog kanske tre personer som jag skulle kunna tänka mig att bolla det med när jag känner att det är på G och dessa tre lär nog bli varse..
Så snälla.
Det är FÅÅÅ som magen spricker på när de är gravida, det är få som tippar framåt pga att de är framtunga…
Min ena svägerska sa precis det jag behövde höra när vi sågs:
”vad du är fin. Och vad du ser pigg ut fortfarande. skönt”.
Sådana kommentarer kan man aldrig få för många av.
Så var det åter måndag. Helgen har varit aktiv. I lördags var maken och barnen på fisketur medan jag försökte vila lite. De fick en hel liten minimört. Mycket stolta var de när de kom hem. På eftermiddagen blev det en tur till Månsarp där det stod konfirmation på agendan. Inte lätt att sitta still i en kyrkbänk i nästan 1h45minuter så det blev lite stå/röra på sig/sitta, och då pratar vi inte om barnen utan om mig.. Barnen klarade det fantastiskt bra, inga stora pip eller vrål utan två barn som faktiskt gjorde sitt bästa för att ..klara av.. gudstjänsten. Inte lätt när man inte ser och inte hör och det är allmänt tråkigt.. *ler*. Jätteeloge till de två små underbara. Som alltid blev jag väldigt fascinerad över att man inte kan sänka psalmerna lite så att man kan klämma i när man ska sjunga.. Sen blev det konfirmationsfirande med mat och trevligt sällskap.
Söndagen gick åt till städ, boande, fix i trädgård, städning av lekstuga och allmänt pyssel. MorsDag i all ära, men eftersom jag fick välja vad vi skulle hitta på blev det en lugn dag. A fixade, lagade mat och stod i. Jag tog det lugnt och i min takt och gick och påtade lite… Min mamma och pappa var förbi en sväng och efter den här helgen var det två trötta barn och två trötta vuxna som slocknade..
Idag vaknade jag i Zs säng. Själva sänginnehavaren var dock inte där. Han var i vår säng. Så kan det bli
