Han är fortfarande borta!

Tänk vad stora avtryck ”små” saker kan göra. Ce fångade igår en liten nyckelpiga och lade den i sin tittburk. Hon öppnade och stängde burken lite och då påpekade vi att det kanske inte var så bra.
”han heter Stillo för han ligger så still” kontrade hon och tyckte inte att det var någon fara att ha locket öppet.

Igår kväll kom ramaskriet. Stillo var försvunnen. Kanske låg han i hennes säng så där kunde hon inte sova av rädsla för att döda honom. Kanske hade han ramlat under sängen?
Det blev en diskussion både om småkryp och döden, om vänskap och djur. Tillslut somnade hon med tårar i ögonen.
Hennes ”åh mamma det var mitt första husdjur” gjorde att kommentaren om att det faktiskt ”bara” var en nyckelpiga totalt överflödig. Igår spelade det mindre roll om Stillo var en insekt eller ett däggdjur.
Idag när hon vaknade var tragedien lika stor. Tårarna faller fortfarande vid blotta tanken på det försvunna husdjuret. Har vi tur hittar vi en ny nyckelpiga inom kort.