Eftermiddagen gav Ce-kalas,bokläsning och egengjorda kebabtallrikar. Barnen så stissiga att Bolibompa inte var att tänka på. Tokiga ena. Ballongerna var roligare än tv-n kan man säga. Planerna inför i morgon likaså. Mer kalas. Kan det bli bättre?

Jaja. Nu ett glas gott, lite funderingar. Diskussioner och debatter. Längtar efter min bok.

Rätt härligt ändå att man kan längta så efter en bok. Det är som de där sista dagarna innan semestern tar slut. Man har så mycket att göra , men man längtar såå till jobbet. Skumt. HAHEHE

Mel är säker på det. I alla fall fram till den dag då det börjar komma otäcka sms med insinuationer om att allt inte är som det verkar..

Absolut en bok som ska med på min ”sex/Samlevnad/vänskap/relationer-vagn” inför projektet framöver.

Bokomslag från Argasso.se

Eftersom andra passet var likadant som det första passade jag på att fixa med lite omdömesskrivning och omskrivning av kunskapskrav. De fnissade lite och jag hörde dem tissla och tassla och så mitt i allt tassel ”var är Johanna egentligen?”  Då vinkade jag längst bak där jag satt med min dator och fick glada skratt som svar.

Mat, en lektion till och sen HEM.  Jaja. Vi var tvungna att bestämma lite planer i bilen och det blev helt enkelt så att vi absolut var i jättebehov av våfflor med grädde och sylt. Så det så. Så vi tog en vända till affären först för att införskaffa det vi behövde.

Våffelfrossa och sen lite snabbt bus och lek och så lite fräs och skrik eftersom vi skulle iväg till innebandyn.  Väl där var det frid och fröjd och tvillingarna sprang runt runt runt medan Ce lekte med annat tvillingpar och jag försökte peppa Z medan jag såg till att B&V inte ramlade ner från ribbstolarna. Jaja. Ska det vara hektiskt så ska det.

Hem , kvällsmat och nattning. Nu sitter jag här och funderar på om jag borde ta och jobba lite… Men nä. Det får bli lite bokläsning innan det är dags att släcka för dagen. Så det så!

Lina hänger med det coola gänget, personer som hon egentligen inte riktigt tycker om. Hon ”tvingas” vara ihop med kompissans pojkväns kompis medan hon egentligen är dödligt kär i en kille i 7an. Själv går hon i nian och det blir verkligen ett dilemma.

Själv känner jag igen det där, det började nämligen den sötaste killen man kan tänka sig i år 7 när jag gick i nian. Nu var väl resten av historien inte riktigt densamma som i LInas kvällsbok, men själva tanken att vara tjej i nian kär i söt kille i år 7 går ju att förstå.

Jag höll nästan på att lägga undan den här boken för jag kände att jag visste hur den skulle vara när jag läst första delen… men det kunde jag inte, jag var bara tvungen att läsa klart för att se hur det gick för Lina och hennes kärleksbekymmer.

Precis de orden ”helvetet på jorden” använde en av mina bloggvänner igår  och nu i eftermiddags när jag loggade in på Fejjan ser jag att det ledsamma hänt. De miste en när och kär.  Konstigt, eftersom jag inte känner familjerna mer än till datorn, känns det i hjärtat och det snurrar i hjärnan och jag skulle så gärna vilja iaf hjälpa lite på något sätt.

Det som är så konstigt och det som gör att jag börjar mitt inlägg på detta vis är att alla mina tankar jag skulle ha bloggat om plötsligt kändes så triviala eller tokiga. Dock tänker jag.. så som man förmodligen ändå ska tänka… Jag skriver på.

I går när jag satte på datorn, eller försökte sätta på datorn, var det plötsligt svart. Datorn ville inte svara alls. Jag fick panik. A förstod inte riktigt paniken, själv såg jag allt jag inte gjort back up på. Åtgärdsprogram, elevdokumentation, provresultat, tankar och övningar och annat.  Gaah. Det har inte sovits mycket i natt här kan jag säga.. Och då snackar vi en DATOR. Jaja.

När jag landade på jobbet hjälpte mig iaf vår datatjej att få igång eländet igen men hon bad mig spara allt jag ville ha kvar och sen gå vidare med inlämning av datorn till teknikerna på torsdag. ”den lär ju krascha” blev utlåtandet. Känns sådär . Så jag använde en timma på morgonen åt datorproblem och sparning av filer.

Efter det hade jag en lektion med mina glada elever, sedan dags att fortsätta sparandet. Lite kaffe och sen en tur till vårt café där jag plötsligt mötte någon som kände mig men som inte jag kände. NÄr jag presenterade mig som Johanna kontrade hon med mitt efternamn och jag såg då mycket mycket frågande ut. HOn berättar då att jag haft hennes syster men att hon själv inte fick ha mig eftersom jag gick hem och var mammaledig. ” Hon har pratat så mycket gott om dig så det känns som om jag vet vem du är” sa hon och det var en kommentar som jag levde på resten av dagen. Tänk. Vilken fin kommentar att få.

Efter ytterligare två lektioner var det  dags för konferens. Först med goa arbetslaget och sen arbetsplatsträff med info om ditt och datt som rör alla. Jag och sex-och samlevnadsteamet informerade om vår fortbildning. Kändes ändå rätt bra att stå och prata inför kolleger. Brukar vara lite magont och fjärilar på den.

Nu är jag och kvartetten på hemmaplan.. dags att dra dem mot sängarna när de flummat färdigt. 

Först skjutsade A ut Ce till sin farmor. Ce har nämligen börjat tjata om ridskola och istället för att sätta henne i just ridskola fick hon bestämma date med farmorn som har eeh typ hur många hästar som helst. (eller iaf .. 5?) . Jag och de andra tre tog på oss ytterkläder och passade på att ha snöbollskrig. Vi byggde en snölykta också och så rullade vi oss i snön. Behöver jag säga att vi var lagom trötta och glada när A kom tillbaka och gjorde lunch?

Eftermiddagen tillbringades i backen vid friluftsgården. Snowracer, tefat och pulka. Skrattande glada barn och härligt svettiga vuxna. Sådär bra med en som inte riktigt har samma ork som innan och en som har en paj rygg, men skam den som ger sig. Vi drog dem upp och åkte ner så det sjöng i backen. V skrattade så det ekade. B fällde en tår när hans pulka hoppade av honom i guppet och Z fnissade glatt när hans tefat åkte baklänges.

NÄr vi kommit hem fick vi besök av mormorfar som var på genomresa. Plötsligt fick jag se min mamma utan glasögon, då menar jag inte sådär ”lagt dem” för det har jag väl sett innan.. utan mamma promenerandes runt, fixandes och donandes utan glasögon. Har aldrig hänt, nope, never. Hon liksom jag är en sån person som till och med har på sig glasögonen om vi går och simmar, annars hittar vi inte utgången. hehe. Behöver jag säga att det är fantastiskt vad sjukvården kan fixa till och hon är en fantastiskt vacker kvinna, med eller utan glasögon.

Vi fick en härlig stund med lek och mat och bus och prat innan de drog vidare och jag tog med väninnan och pulsklockan på promenad runt i byn. Kalasinbjudningar skulle lämnas ut. Tjejerna fyller ÅTTA. Fatta.. ÅTTA. Helt otroligt det där. Skumt vad tiden går fort när man har roligt.

Kan , på tal om att tiden gått fort, berätta att vi nu har två ordentligt läsande barn, tre riktigt blöjfria, vilket inte är någon nyhet eftersom de varit blöjfria i flera år, V i ett,  och en som faktiskt dagen till ära sprang på pottan när han var nödig. HEEEJJJA BEN! hihi. Sötungen.

Nu kvälls. Dags att hoppa i säng med boken och se vad tonårslivet har att erbjuda. Linas kvällsbok står på tur. Glad vecka på er!

Buss in till stan och sen en öl eller två eller.. tillsammans med glada kolleger från olika ställen i norra änden av vår kommun. 5 bowlingserier innan det var dags att bryta för mat. För mat fick vi också och efter det en A – och en B-final för att kora ett vinnarlag. För det var det. Ett lagspel. Ett kast var hela kvällen. På gott och ont. 

Underbart är att träffa så många som man kramar om och är genuint glad att se. Människor man träffat i olika sammanhang och som, trots att man inte ses ofta, blivit personer som gör en glad när man stöter på dem igen.

Skratten avlöste varandra och i olika tokiga kombinationer hade jag en rolig kväll. Visst, riktigt hysteriskt  tokroligt får man kanske inte ha. (?) Om blickarna betydde ”men ååh vad ni är töntiga” eller ”men eeeh skärp er, nu går jag”  får man välja att igga dem en kväll som denna när det till och med blir hysteriskt roligt att kompissan tog en av mina tamponger jag hade i väskan och i smyg puttade ner den i andra kompissans flaska. MOHAHAHA.

De andra drog vidare, själv fick jag åka bussen sjungandes (japp, vi sjöng heeela vägen hem!)  hem eftersom A gick på jouren igen klockan elva. Fick vara tacksam att jag kunde dra iväg några timmar iaf (tack till den person som tog jouren några timmar!)

Kanske bäst att låta tankarna vila och gå och läsa en stund..

Det här är boken som fick Augustpriset för bästa barn-/ungdomsbok 2011. Inte hade jag koll på det inte så när jag fick den i mina händer var det riktigt spännande. Dessutom fick jag uppdraget att tänka till lite extra eftersom personen jag fick den av själv just hade läst den.

De tre tjejerna Momo, Bella och Kim är bästisar. De är tonåringar på väg mot sommarlovet och tacklar kroppar som plötsligt ska bli kvinnokroppar istället för flickor. Killarna i skolan är otrevliga och hemska mot tjejerna.

Bella älskar blommor och en dag får hon ett frö som växer upp till en alldeles speciell blomma. Blomman innhåller nämligen nektar som gör att tjejerna förvandlas till pojkar då de dricker av nektarn. Riktiga pojkar, i pojkkroppar.

Tjejerna blir höga på ruset av att vara det motsatta könet och vi får följa med dem i deras förvandling.

Jag tycker det här var en läsvärd bok. Mest för att språket är så härligt. Visst stör det mig att det plötsligt i det här mysiga språket plötsligt kommer ord som ”kuk” , men det får man stå ut med. Det är härligt att läsa böcker där språket nästan gör boken. Innehållsmässigt tycker jag att det är fascinerande hur beroende man kan bli av saker och hur ett beroende kan förstöra.  Dessutom tycker jag att det är intressant att läsa om hur mycket kärleken eller förälskelsen kan få en att göra..

Jag är inte riktigt säker på vad målgruppsläsarna tycker om den här boken. Kanske skulle man ge någon elev ett ex för att få svar på den frågan

Dilemmat när man har fler barn som ska lämnas på samma avdelning är att de helt enkelt triggar varandra. Oftast är de ju trygga med allt i och med att de har varandra och är den ena glad brukar den andre bli det också, men just nu är vi inne i en lite tuff fas.

Lämning av Ce går bra. Hon är nöjd och tillfreds. Z brukar springa före oss andra in på förskolan och han längtar efter vännerna. B och V är en annan femma. Då den ene av dem kommer på att den inte riktigt vill vara på förskolan när jag säger hej då börjar tårarna komma och de små små benen kommer springande för en sista kram. Under tiden bryter tvilling 2 ihop och slänger sig helt sonika om benet på mig. När jag då sätter ner den förste anammar den det andra benet och så har man TVÅ som krampaktigt håller i ens ben. Morgonpersonalen är ju inte alltid heller så många så det känns som om vi tar upp hela personalstyrkan vid lämning. HAHA. typ. För om jag ger V till personalen har jag ju fortfarande B runt benet. Sätts då V för att ta B så springer hon och tar tag i benet igen. Och sparka sig loss funkar dåligt när det är små barn det handlar om.

Lösningen? Jo att det händer saker som ”åh här kommer D med frukostvagnen, ska ni åka med under?”. Tur de är lätta att distrahera.

Dags att sova alltså (läs: läsa bok) så att jag orkar med lämningen i morgon bitti. Det löser absolut ingenting att lämna två mindre nöjda när man själv är trött. Nämligen.