Små delmål kan bli stora

Att dra på sig skorna kan ibland kännas övermäktigt och efter årets strapatser kan man väl lugnt säga att löparskorna stått på hyllan och samlat damm. Sista löprundan ”på riktigt” var nog november 2015 skulle jag tro. Något efter maran iaf.

Idag har varit en dag full av tankar och intryck och det är precis efter sådana dagar som jag verkligen behöver ut. Ut för luft. Ut för kroppens adrenalinpåslag och ut för att rensa tankarna.

Vi började dagen med utbildning i vad man ska göra om det fasansfulla är framme. Hur ska man reagera om en våldsman kommer in i t.ex. skolan? Vad gör man om man mitt under en lektion hör smattret av kulsprutor? Var inte rädd, var beredd var tanken och ja.. ju mer förberedd man är desto mer handlingskraft har man kanske om olyckan väl är där och man är mitt i det förskräckliga. Run- hide- fight är vägen att gå. Ta dig till säkerhet om du kan, göm dig annars och se till att barrikardera dig. Bra utbildning med massor av tankar och en ledsam känsla i magen för alla som tvingats gå igenom detta. Utöya, Trollhättan, Columbine.. Jag berättade för min kollega att jag läser en katastrofbok varje år och att det är ett sätt att bearbeta förskräckligheter och så är det nog. Man kan inte gå och vara rädd, men att ha en tanke OM något skulle hända är nog bra. Vad gör man om det börjar brinna? Vad gör man om någon sätter i halsen? Vad gör man om någon med diabetes faller ihop eller beter sig annorlunda? Handlingsplan i bakhuvudet liksom.

Efter det hade vi besök från grundsärskolan och vi tittade lite extra på betyg och bedömning. Spännande att se skillnader och likheter och få igång lite tänk.

I eftermiddag har jag läst skollagen (utbildningstexter ska plöjas) och påbörjat nästa inlämning. Barnen har haft lite vänner här och jag har mailat lite jobbmail.

Så.. i kväll när huvudet var fullt av tankar och funderingar kom jag att tänka på två fraser som etsade sig fast i bakhuvudet. Nu _skulle_ man kunna tro att det rörde antingen handlingsberedskap eller betyg eller lagtexter.. men icke sa nicke. Det var fraserna ”Vill du vara med i ett vårrusetgäng” och ”åh du som älskade att springa” som fick ut mig. Skulle kroppen hålla?

Hundra meter blev två hundra.. tre hundra blev åttahundra och där stannade jag och stretchade lite. 😉 Andades och log. Ja.. mitt i allt log jag. Som en galning. Åh vad jag saknat det. När jag startade igen räknade jag 1,2,3 upp till 100 och så en gång till. Sen gick jag till 50 och sen sprang jag hem. 2,2 km blev det. 20 minuter typ. Tänk att den här kroppen sprungit två marathon.. och tänk att den genomgått två ryggoperationer.. och tänk.. att IDAG SPRANG DEN DRYGA 2KM!! Heja på liksom.

Så. Är målet att dra på sig skorna och testa så är det. Nästa vecka är det (som bror sa) 3km.. sen 4.. Målet lär nog inte vara ett nytt marathon men.. vem vet? 😛

Annonser
Categories: tankar | Lämna en kommentar

Inläggsnavigering

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: